Daniella Siira

Bloggen får väl vara lite halvtom, och sporadiskt uppdateras. Känns dumt att blogga om alla andra i familjen som rider nu. HALLÅ det är ju min blogg? Men jag skrittade faktiskt ut på Pitchi för några dagar sen och det var så. himla. skönt. Jag har liksom inget att direkt hålla mig fast vid, dagarna flyter på utan att jag knappt bryr mig och jag bara längtar efter att ha något, vad som helst, att vilja jobba för. Något mål, bara någonting som håller mig lite levande och orka vardagen mer än att ligga på soffan och äta-tugga-svälja. Men jag har mig själv att skylla för att jag inte klarar att kräla mig ur den här jävla ätstörningen. Men jag är på väg, jag försöker. Jag ska fortsätta jobba med att acceptera att min kropp inte kommer vara den magra, beniga och nästan lite läskiga kroppen. Fortsätta acceptera att mat är livsnödvändigt och att alla äter. Detta är inte kul, vackert eller hälsosamt, för tusan Dani fatta det!! Vill ju vara stark och LEVA