Den enda som hindrar mig är jag själv
Det händer mycket nu i hästvärlden. EM, Lag-SM, och andra tävlingar. Adrian och Pitchi tränar för fullt inför deras tävlingsdebut och det beställs medical card och pluggas dressyrprogram. Jag har tagit avstånd helt från hästarna som ni vet och jag vet inte vad jag känner. Jag gick ut till hästarna i hagen för någon dag sen, va med dom i en dryga halvtimme och bara klappade och pratade och grät.
För jag älskar hästar. Det ska ni veta. Jag älskar känslan när man gör en perfekt övergång i en eftergiven form från skritt till galopp. Jag älskar när man kommer stort in på en maxad oxer och när man känner styrkan hästen besitter. Känner sin egen styrka också och bara känner wow, det. här. är. mäktigt. Jag vill komma tillbaks, bara vara i stallet och rida och göra saker. Så varför gör jag inte det? Det är det som irriterar mig. Jag bara orkar inte, jag har blivit slapp, lat och van. Van vid att sitta framför TVn hela dagen och bara äta. Blir irriterad när jag måste göra något som kan innebära fysisk aktivitet men så gråter jag för att jag inte kan va still. Jag måste få rätsida på det här, bestämma vad det är jag verkligen vill och få det att fungera. Och jag vill vara med mina hästar. Jag vill utvecklas och träna och åstadkomma nått. Så, till mig själv: GÖR DET DÅ DIN LATA JÄVEL 
